Länge trodde jag att det var The Edgar Broughton Band som låg på skivspelaren då det i vardagsrummet spelades en särskilt läskig men samtidigt spännande pianorock. Även om musiken var bättre och mer sensibel än vad omslaget skvallrade om så hängde i mitt huvud läskig musik samman med ett läskigt omslag.
Ett par år och lite förnuft senare insåg jag att Edgar Broughton spelade en ganska oskyldig och mysig rock och det märkligare katakombpianot hörde hemma i en färggrann sleeve med festliga utvikningsmöjligheter. Bandet hette Dr. Z och det blev en skiva jag lyssnade på allt oftare, jag fäste mig vid den så pass att jag i hemlighet norpade den ur backen då jag flyttade hemifrån.
Det är dunkel, progressiv rock vilken stöder sig på diverse klaviatur istället för den gistna gitarrkryckan. Atmosfären är mörk och måttligt ond, mycket tack vare rösten och cembalon (ett instrument jag i vanliga fall ofta finner motbjudande, men här funkar ypperligt). En intensiv tripp genom en till synes monoton, men i grunden varierad och innerligt skulpterad musikvärld.
Sorgligt nog medför min tidiga fascination för skivan även att den spelats av klumpiga små barnafingrar vilket säkerligen adderat till dess slitna finish och ganska omfattande knaster.
Dr. Z
Three Parts To My Soul (Spiritus, Manes Et Umbra), LP, 1971
three_parts_to_my_soul.zip (86,3 MB / 320 kbps)
Släppt på Vertigo. Skivan ska tydligen vara hyfsat rare och återutgivningar har gjorts på såväl vinyl som CD.
Sugen på att sälja Dr.Z?
SvaraRadera